Ann-Charlott Altstadt har en artikel i Aftonbladet idag där hon längtar tillbaka till Sillstrypar'n och alternativfestivalen 1975.
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1018608,00.html
På den tiden gick kommuniströvar och nyckelharpsfetischister armkrok för att stoppa musikindustrin. Idag är de som bortblåsta från scenen och melodifestivalen har segrat. Och snarast erövrat en hegemoni.
Jag tror att det finns flera förklaringar till detta.
För det första var musiken som proggarna producerade sällan speciellt bra, den vanliga "popmusiken" var bättre. Det av proggen som överlevt till idag är i allmänhet det som hade högst kvalité, men skiten har vi förträngt.
Det var mycket levande i proggen, men det som var roligt var att alla deltog i kulturskapandet, men eftersom det var fult att exploatera goda idéer och göra något nytt kom kvalitén att försummas.
För det andra rådde starkt delade meningar inom proggvärlden om vad som var god musik. Alla gillade exempelvis inte Nationalteatern på grund av politiska skäl. Det finns till och med dem som ansåg att gitarrsolon var "reaktionära". Etc.
Det gjorde att den kreativitet som släpptes loss i proggvärlden aldrig tog sig vidare, utan blev kvar i någon gymnasieaula eller på något festivalgärde.
En hypotes är att det var punken som tog över det kreativa. Och den var hälsosamt kommersiell och blev därför det sista nyskapande som popmusiken lyckades åstadkomma. Sedan dess är det en hög affärsnivå, men allt, i stort sett, är återanvänd musik.
För det tredje har melodifestivalen lyckats väl med att skapa en interaktion mellan musikframförandet och publiken, de har, bättre än proggarna själva, lyckats med telefonomröstningar och mediernas medverkan vävt samman allt till ett skådespel som tycks helt absorbera människorna.
Kritikerna av schalgertävlandet var puritaner, vilket framgår av de citat som Altstadt lyfter fram. Det var renlevnadsmänniskor, konservativa och njugga, som inte såg ABBA:s storhet, och de slog följe med stalinistiska diton.
Och framförallt lyckades de inte skapa ett åldersintegrerat och interaktivt alternativ. Därför förlorade de. Brist på modernitet, helt enkelt. De blev kvar i alternativfestivalandet, lyktstolpefierades.
Och jag undrar om inte melodifestivalen hamnat i samma dike. Det sjuder av nostalgi, musiken är ett ormbo av stulna melodislingor och mediehypen allt lättare att genomskåda.
Altstadts artikel är mycket intressant. Hon påminner det kvasiradikala etablissemanget att det en gång i tiden var ett annat ljud i skällan. Men hon ger inte många förslag till förklaringar - varför blev det så här? Och nog blev mycket bra?
Framförallt glömmer hon att påminna om att det på den tiden inte fanns någon valfrihet, att staten kontrollerade eterkulturen. Det var den möjligheten kommuniströvarna, officella eller inofficiella, levde på, att de på vissa områden kunde kontrollera människors kulturkonsumtion. Och det utnyttjade de till att döda alla goda initiativ, och nu när tekniken inte längre går att kontrollera är de som bortblåsta från scenen.
Sillstrypar´n har försvunnen därför att muren har fallit.
Däremot så håller jag med henne om att det borde finnas några som drev sin egen linje, vid sidan om huvudstråket. Var finns de?
Kanske de bara tiger och tittar på en annan kanal. Där har vi den moderne Sillstrypar'n, den som skiter i populasen och gör sin egen grej.
08.39
kommentarer
[skriv kommentar]
Forts på nedan;
Vi har alltså inte uteblivit pga proggarna egentligen. Frankrike och Danmark däremot har bojkottat melodifestivalen i 10-tals år pga "radikala" TV-chefer och kulturministrar... |
- Rob S
-
2007-03-13
05.03
SBL, det är sant att många var karriärister...
Apropå festivalen ska vi komma ihåg att proggarna inte lyckades stoppa festen mer än ett år, 76. Då Svt inte vågade att riskera vinna igen! 75 var ju ett dyrt arrangemang.
64 uteblev vi men det var pga en artiststrejk som handlade om ersättningar i stort och inte hade med festivalen att göra.
70 eller 71? var vi inte med tillsammans med en rad länder som tyckte att förra årets 4-delade förstaplats var jönsigt. |
- Rob S
-
2007-03-13
05.00
| ABBA skapade stora svårigheter. De var kapitalistiska och kommersiella och ytliga, därför förkastliga. Men de gjorde BRA musik och därför var det svårt att vara utan dem. Jag landade i att det var musiken som fick avgöra. Men många i proggsvängen och på vänsterkanten ansåg att om texterna var icke-medvetna var också musiken per definition fel. Det var samma folk som tog avstånd till "Livet är en fest" eftersom det förhärligade droger.... |
- S-B Ljunggren
-
2007-03-12
14.17
| Anders: Det stora traumat kom framförallt av att det INTE spelades rock överhuvud, vare sig "imperialistisk" eller "alternativ" eller alls. LIte dragspel och folk som pratade pratade och pratade, det var allt. Och rock kunde vara Kvällstoppen en timme på tisdagar, Carl Eiwar en timme på onsdagar och Tio-I-Topp en timme på lördagar. Annars nada. Tack Radio Luxemburg för att vi överlevde! |
- S-B Ljunggren
-
2007-03-12
14.13
| Nja Rob, tror du har fel om att de inte var handlingsmänniskor. Många var inget annat än glada gamänger som ordnade alterntivfestivaler, Gärdesfester och stödgalor, det var mer rödtjut, brass och improviserad musik än Marx och Mao. Det fanns en vänster som var levnadsglad och stundtals "flummig" och puritanerna bekämpade detta som de uppfattade som knäböj för imperialismen och kapitalismens kultur. Woodstock var den stora förebilden. Och det var en på en gång hippiartat och politiskt. |
- S-B Ljunggren
-
2007-03-12
14.11
Proggarna är vår generations motsvarighet till pilsnerfilmen. Stor humor!
Notera att ett fenomen som Hultsfredsfestivalen kommer ur punken och nya vågen. Proggarna var inga handlingsmänniskor.
Jag försökte faktiskt köpa en Wieheskiva på loppis för ett tag sen, han är ju dock en bra låtskrivare. Men det går inte när man läser texterna och inneromslagen... |
- Rob S
-
2007-03-12
11.15
| Mycket intressant diskussion. Kanonartikel av Gudmundson (hoppas jag stavade rätt denna gång). Själv upplevde jag under min tidiga adolescens 70-talets alternativrock som hegemonisk, eftersom man fick den nerkörd i halsen varje dag man kom hem från skolan och satte på radion. Just ungdomsradion gav mig en instinktiv misstro mot all vänster som fortfarande i viss mån sitter i, trots många nya politiska insikter sedan dess. Undrar om de ansvariga fattar vilken skada de gjorde... |
- Anders Widfeldt
-
2007-03-12
10.06
| En del av proggen var väl ganska ok, om man snackar musikalitet. Det mesta var dock vedervärdigt dåligt. Sen fanns det där ideologiskt jobbiga inslaget. Man vågade knappt säga att man gillade ABBA, då var man ju reaktionär, även om många säkert lyssnade i smyg. Utan tvekan var ABBA musikaliskt bäst. Själv lyssnade jag på det mesta. ABBA var och är en av favoriterna. |
- nils.
-
2007-03-12
05.29
| Proggvågen var en del av vänstervågen och radikaliseringen av det politiska vägvalet. En entusiasm och engagemang och deltagande av samhällslivet som inte finns idag. Mycket flum och mycket ungdomar från radhus och villakvarteren som skulle bryta sig ur sina småborgliga föräldrars liv. Arbetarklassen jag själv kommer ifrån hade ingenting med denna musikform att göra vi gick på Baldakinen och andra dansställen. Men jag blandade dessa två musiksmaker med Nationalteatern och Vikingarna. |
- Claes
-
2007-03-10
13.20
Gudmundsson; jag ska läsa din krönika, mycket intressant i detta ämne..
SBL; jag spårar alltså NÅNTING "dynamiskt" i hennes krönika, just det att hon är en tjej som tycker att det är skitkul att titta ikväll. Med andra tjejer. Många kritiker vänder ju det hela ryggen. Helt sonika.
Pugh har ju flera gånger uttryckt förakt mot dom som kritiserade honom ur proggperspektiv.
Andra som fick kritik från samma håll var ju Ulf Lundell och Ola Magnell för att man var på kommersiella bol |
- Rob S
-
2007-03-10
09.33
| Patrik: Du har nog rätt, och vi som gick i gråzonen mellan progg och pop hade besvärligt. Man skulle tycka ABBA var dåliga, inte bara politiskt och textmässigt, utan också MUSIKALISKT. Men vänstern var splittrad. Den del jag hörde till, "errarna", spelade ROCK med proggiga texter och kunde understundom acceptera t.o.m. Rolling Stones, medan Beatles var lite mer medelklassfjolliga. |
- S-B Ljunggren
-
2007-03-10
08.38
Rob: Ja, hon verkar ha lite mer dynamik i sitt resonemang än vad som är vanligt i hennes texter. Och framförallt, hon landar i att hon tänker titta på skiten, med folk i Norrköping. Jag kan hitta hundra saker som är bättre att göra där....
Gudmundson: Bra artikel, tror du har ett tema där som skulle kunna utvecklas. Pugh var fö avantardisten, men han var INTE en vänsternisse, utan snarare gråsossemoderat. När han spelade på sossarnas Almedal häromåret var det kult. Det bästa det året! |
- S-B Ljunggren
-
2007-03-10
08.35
Jag håller med Gudmundson, de personer jag har stött på som var "med" tycks alla vara från medelklass.
När jag själv började lira runt 1980 i samband med den svenska punkvågen, så var det likadant. Det var vi från villorna och radhusområdet som blev "punkare".
De i min stadsdel som kom fråm miljonprogrammet och hyresrätterna gillade AC/DC och Judas Priest. |
- Patrik
-
2007-03-10
08.24
Jag förstår inte hennes krönika i AB, var är problemet? Hon tycker ju själv vad jag förstår att proggarna var too much på den tiden. Motsägelsefull krönika.
Jag älskar festivalen men jag har all förståelse att vissa tycker det blir för mycket, som man kan tycka om TV-sport eller vad som helst. Men då börjar man alltid ta till ideologiska argument, och sen är det kört. |
- Rob S
-
2007-03-10
04.37
